Mars 2008: På kant
Nyheter:
Det kanske inte är så många av er som läser min blogg, eftersom den hittills varit enbart på franska. Numera är den tvåspråkig – tyvärr inte på svenska, men den som läser engelska kan nu besöka http://motsetmailles.canalblog.com med viss behållning. Inlägget på engelska kommer efter det franska, i kursiv stil.
På kant:
På kanten, ja. Jag har funderat en hel del på kanter och kantningar på sistone. Behövs dem? Och om de behövs, hur ska de se ut?
En tjusig kant runt ett enklare mönster kan vara en fantastisk idé i sig – början till en halsduk eller en jacka. Häromdagen bläddrade jag igenom en av många pärlor i mitt virkbibliotek, Traditional Edgings to Crochet av Rita Weiss. Det är en bok full av sirliga kantspetsar i tunt bomullsgarn, från början tänkta att användas för dukar, gardiner, kuddar m. m. De skulle bli väldigt vackra i tjockare garn, och kunna fungera som utgångspunkt för många, många modeller.
Men ämnet för det här nyhetsbrevet är enkla kantningar. Kantningar som inte är där för att dra blickarna till något i sig enkelt, utan kantningar som helt enkelt ska « runda av » en modell, få den att se riktigt « färdig » ut och i viss mån skydda den från slitage.
Eftersom virkning ger ett platt resultat, som snällt lägger sig på plats utan att kanterna rullar sig (åtminstone efter litet ångning eller fukt och knappnålar), kan man alltid tänka sig att låter saker och ting vara – en naturell kant.
Som här:
Det här är nederkanten på jackan Gudrun, och jag tycker faktiskt inte att den behöver någon extra kantning. Luftmaskkedjan som ligger till grund för hela stycket ger en snygg och slät kant i sig själv.
Ibland är det smartare att inte kanta, som här:
I nederkanten av koftan Multistripes skulle en kantning kollidera med töjbarheten i stickmönstret (fasta maskor i bakre maskbågen). En alltför snäv kantning skulle hindra stycket från att töja sig för att följa figuren hos den som bär koftan. En kantning med fler maskor, för att undvika detta, skulle ge en slags volangkant, som inte alls fungerar med stilen i den här modellen.
Men ibland gör en kantning underverk! Titta här:
Det hade förstås varit bra att ha en « före » bild, men ni får tro mig när jag säger att det här var en ful och ojämn kant, där minskningarna såg ut som fula knölar eller trappsteg i Gudruns urringning. Ett enkelt varv med fasta maskor döljer allt fult och förvandlar det till mjuka, romantiska vågor. Ibland fungerar faktiskt saker precis som man tänkt sig!
Även en enkel kantning kan frigöra sig från det virkade stycket. Det kan vara väldigt praktiskt, som i tröjan Josephine (tyvärr har jag ingen detaljbild att visa!). Urringningen i den tätsittande och töjbara överdelen är kantad med enkla luftmaskbågar, som töjer sig med tröjan när man drar den på sig, och ger en liten romantisk slutkläm åt plagget.
Här är ett annat, nyare exempel, i sjalen « Arrows » (Pilar), som snart kommer att finnas i mönsterbutiken:
Den här lätta och ljuva rektangulära sjalen behövde verkligen en kantning som avslutning. Kanten måste vara flexibel, eftersom den här modellen behöver spännas ut ordentligt så att spetsmönstren verkligen kommer fram. Dessutom ville jag att kantningen skulle fungera ihop med temat för sjalen: de spetsiga « pilaktiga » formerna som återkommer i alla de tre spetsmönster som ingår. De här små luftmaskbågarna med en picot i toppen visade sig vara en enkel och effektiv lösning på problemet. Dessutom bidrar kantningen i någon mån till att skydda själva sjalen – hela modellen är virkad i tunt spetsgarn.
Och glöm inte… om någon av modellerna frestar svenska köpare är det enkelt att begära en översättning!
Vi ses snart!
