Nyhetsbrev februari 2010: Måla med virkningNytt:Som du kanske såg i mejlet om förra månadens nyhetsbrev gör jag nu en podcast på franska varje månad, där jag pratar om temat för nyhetsbrevet (och en del annat). Om du vill lyssna kan du prenumerera via I-tunes (jag hoppas att det fungerar även utanför Frankrike – det kan jag inte kolla). Skriv « mon crochet et moi » i sökrutan. Länkar och mp3-filer finns i kategorin « podcast » på min blogg.På mönsterfronten finns nya projekt för både virkning och stickning.Det senaste virkmönstret är sjalen Lina.
Här kan man leka med färger på ett både roligt och enkelt sätt. Om du vill virka Lina med garnet på bilden finns sjalen också som en materialsats.På sticksidan kan jag presentera ett nytt mönster av Circé aux Belles Boucles (hon som gjorde den fina flätmössan 16), nämligen Helianthe.
Ytterligare ett smart och unikt men lättstickat mönster från Circé. Helianthe finns också som materialsats till mycket vettigt pris.Snälla, snälla Britt-Marie som mejlade mig – kan du skicka ett nytt mejl med mönstren du ville ha på svenska? Det har varit litet hektiskt de senaste veckorna… Och för övriga: skicka gärna önskemål om översättningar till svenska. Jag ska försöka att inte slarva bort era mejl…Måla med virkning:Ja, det låter väl konstigt? Jag tänkte kalla det här « fri virkning efter mönster », vilket låter ännu konstigare, men medan jag jobbade på det här projektet insåg jag att det verkligen handlade om att « måla med virkning ».Jag fascineras av « fri » virkning, kallad « free-form crochet » på engelska. En del av det jag ser är litet för vilt för min personliga smak, men jag tycker att själva konceptet är fantastiskt. Tyvärr har det dock visat sig att jag blir helt förlamad av att få total frihet med virknål och garn. Avsaknaden av begränsningar blir ett hinder i sig. Jag vet inte var jag ska börja och vart jag ska gå. Tills slut virkar jag ett par varv och blir så frustrerad att jag slänger det lilla jag gjort.Och ändå är friheten nog det jag älskar mest i virkningen. Man kan rita mönster i luften (som zickzackmönstret i sjalen Lina ovan). Arbetet är länkat till virknålen med en enda liten ögla, och man kan sätta nålen varsomhelst för att göra nästa maska. Ibland när jag jobbar hårt med att skriva mönster, uppskatta garnåtgång och räkna ut storlekar längtar jag efter den där friheten. Det vore verkligen synd att inte utnyttja den.Så den här månaden bestämde jag mig för att testa ett projekt inspirerat av « fri » virkning, men med ett pappersmönster som grund. Pappersmönstret är skissen, som jag sedan « målar över » med virknål och garn. Jag beslutade mig för att börja med en halsduk.Jag mätte en halsduk jag redan hade för att bestämma storleken. Jag vill göra mönstret i två halvor, dels för att se hur två versioner av grundmönstret skulle se ut, dels för att göra projektet något mer flyttbart, eller åtminstone lättare att plocka undan mellan varven. Jag kom fram till att en lämplig halva av en halsduk mätte 26 x 76 cm. Jag gjorde ett enkelt mönster genom att tejpa ihop pappersark och klippa till dem.Papperet var litet smalare än halsduken, men jag bestämde mig för att strunta i det, och klippte bara pappersremsan till rätt längd.
Sedan ritade jag mitt mönster. Jag visste att jag ville ha ett par cirklar och några linjer. Jag ritade cirklarna runt ett glas och delade in mönstret i sektioner med linjal.
Nästa etapp var att sätta ihop en garnkollektion för projektet. Jag hade bestämt mig för att använda grå nyanser. Jag visste att jag hade några överblivna nystan av Katia Austral i två grå nyanser. De nystanen utnämndes till « referensgarn », och jag valde övriga garner i förhållande till dem. Efter en djupdykning i lagret av överblivna garner (som turligt nog är organiserat efter färg) kunde jag komplettera min garnkollektion.De flesta av de här garnerna är relativt tunna (150 – 180 m per 50 g). Jag ville virka hela halsduken med samma virknål och bestämde mig för en i storlek 4 mm. 
Jag tog ett av garnerna och började virka. Jag visste att jag ville börja med en av cirklarna. En anledning var att det är lättast att göra en cirkel från mitten och utåt. En annan anledning var att jag ville undvika stumma horisontella luftmaskkedjor.
Sedan virkade jag på, med olika färger i alla angränsande sektioner.
När man arbetar på den här typen av projekt måste man lägga ut arbetet på mönstret väldigt ofta, för att kontrollera att man följer mönstret och att arbetet blir någotsånär platt. Det innebär att det här inte är något man kryper upp i soffhörnet med – man måste sitta vid ett arbetsbord som åtminstone är stort nog att lägga ut mönstret på.Det finns ingen anledning att vara överdrivet perfektionistisk när det gäller att följa mönstret. Eftersom garn inte är någon penna, och eftersom man inte varje gång lägger ut arbetet perfekt efter mönsterlinjerna, blir resultatet litet knasigt – litet « fritt ». Det var en av de saker jag verkligen gillade i det här projektet. En annan var att det var ett utmärkt tillfälle att prova sig fram och lära sig en del om olika garner – men jag återkommer till det.Efter ett tag insåg jag att mitt grå färgtema, som jag valt för att jag inte ville använda alltför « vilda » färger, var alldeles för… grått. « Grått » som i « ledsamt » och kanske till och med « tråkigt ».Eftersom « tråkigt » och « virkning » bara inte går ihop måste saken ändras. Jag bestämt att klarrött var den färg som behövdes här, och dök tillbaka ner i garnlagret för att hämta ett nystan tunt, rött mohairgarn.
Den första halvan av halsduken virkade jag i spetsmönster, mycket inspirerad av Myra Woods bok « Creative Crochet Lace« .
Eftersom jag tyckte om de små delar jag virkat utan spetsmönster bestämde jag mig för att göra så på den andra halvan av halsduken.
Det blev svårare att få cirklarna att hålla sig runda på det här sättet, men jag tycker mycket om de här (någotsånär) raka varven i enkla stolpar som går åt olika håll.Så det var en av de saker jag lärde mig. Annat var:Jag insåg att jag tyckte mycket om cirklarna i fasta maskor, virkade med tunt mohairgarn och en relativt grov virknål. Alldeles särskilt gillade jag hur den kombinationen tog fram « negativa utrymmen », dvs hålen i maskorna. Den insikten hade jag inte väntat mig.
Jag lärde mig att det är svårt att hantera ett tjockt, lurvigt garn i kombination med tunnare garner, särskilt om man använder det mer än i ett eller annat varv. Det var väldigt svårt att få den här sektionen av halsduken platt (och som synes lyckades jag inte med det), både på grund av den stora skillnaden i masktäthet och på grund av att garnet var så lurvigt att jag inte kunde se vad jag gjorde när jag virkade. Slutresultatet är visserligen litet shar pei-charmigt: det är mjukt och ser rätt kul ut, men jag är inte helt nöjd. 
Jag kom också fram till att gränserna mellan de olika sektionerna behövde förstärkas. Jag hade tagit undan det mörkaste och tjockaste garnet för att virka en kant av fastmaskor för att rama in halsduken. Det kom väl till pass för att understryka färggränserna. Efter ett par olika försök bestämde jag mig för att det bästa alternativet var att brodera enkla efterstygn mellan de olika färgerna.
Här är slutresultatet – knasigt, men rätt kul, tycker jag! Jag vill måla mer med virkning. Vill du pröva?
För den som vill finns en bakgrundsbild för datorn för mars här! Vi ses snart!
Annette Petavy Design – Nyhetsbrev februari 2010 – Måla med virkning
